En solig dag i Phuket med oväntade bekantskaper och lite för mycket sol
maj 2026Hej allesammans! Det är Bertil från Borås som hör av sig igen.
Nu har vi varit här nere i Phuket i snart tre veckor och det börjar kännas som att vi nästan bor här på riktigt. Ulla säger att jag redan har gått över till thailändsk tid – det vill säga att jag kommer en kvart försent till allt och tar en tupplur mitt på dagen utan att skämmas. Men det är väl det som är poängen med pensionärslivet, eller hur? Inga stressiga morgonmöten, inga rapporter som ska lämnas in, bara sol, hav och en kall Singha då och då.
Igår förmiddag tog vi vår vanliga promenad längs stranden. Klockan var inte mer än halv nio, men solen stekte redan ordentligt. Havet var så stilla att det såg ut som ett stort blågrönt badkar. Inte en våg att tala om, bara s
må krusningar när en långsvansbåt gled förbi långt ute. Sanden kändes varm under fötterna redan efter några steg, och jag var glad att jag hade tagit med mina gamla Crocs. Ulla gick bredvid mig med sin stora solhatt som hon köpte på marknaden förra veckan. Hon ser ut som en riktig turist nu, men det gör ju vi allihop.
Plötsligt kommer en svensk gubbe gående emot oss med en AIK-keps på skallen. Ja, ni hörde rätt – AIK! Vi stannade upp, hälsade och började prata. Det visade sig att han heter Gösta och kommer från Solna. Han är här med sin fru Ingrid sedan en månad tillbaka och bor i ett litet lägenhetshotell lite längre ner längs stranden. Vi stod där i säkert en halvtimme och diskuterade fotboll. Gösta trodde inte mycket på Elfsborgs chanser i år, stackarn. Han sa att AIK skulle ta hem det, men det säger ju alla AIK:are. Vi skrattade gott och utbytte telefonnummer så vi kanske kan ses och titta på en match tillsammans någon kväll.
Ulla himlade med ögonen efter tio minuter och gick och satte sig i skuggan under ett palmträd med sin deckare. Hon har hört tillräckligt om svensk fotboll för ett helt liv, säger hon alltid. Men innerst inne vet jag att hon är glad att jag har någon att prata boll med. Annars pratar jag bara med henne om det, och då blir hon tokig.
Efter promenaden blev det dags för lunch. Vi provade en ny restaurang som ligger lite längre bort från de stora turiststråken, nere i en liten gränd bakom vårt hotell. Stället heter något med "Mama’s Kitchen" och ser inte mycket ut för världen – plaststolar, fladdrande fläktar i taket och en katt som springer runt mellan borden. Men maten! Herregud vad gott det var.
Jag tog en stor skål tom yum-soppa med räkor. Den var så stark att svetten lackade i pannan efter tre skedar, men det är ju så det ska vara. Ulla valde en pad thai med kyckling och var noga med att be om "mild" – hon lär sig sakta men säkert. Vi satt där i över en timme och pratade med ägarinnan, en trevlig dam i femtioårsåldern som heter Noi. Hon frågade var vi kom ifrån och när vi sa Borås log hon stort och sa "Ah, Sweden! Cold country!" Hon visade oss bilder på sina barnbarn och vi visade bilder på våra barnbarn hemma i Sverige. Det är sånt som gör resandet värt det – de här små mötena med vanliga människor.Efter lunch tog vi det lugnt en stund. Jag satte mig i skuggan på balkongen med en bok, men somnade efter tio sidor. Ulla låg och solade nere vid poolen. Hon har blivit riktigt duktig på att förhandla om priset också. Igår fick hon ner priset på en scarf med femtio baht bara genom att le sött och säga "mai pen rai". Imponerande! När jag var yngre var det alltid jag som skötte förhandlingarna, men nu har hon tagit över. Pensionärslivets fördelar, antar jag.
På eftermiddagen tog vi en tuk-tuk in till Patong för att titta lite på livet där. Det är alltid ett cirkus. Massor av människor, musik som dånar från alla håll, och lukten av grillad kyckling och avgaser som blandas på ett sätt som bara Thailand kan åstadkomma. Vi gick längs Bangla Road ett tag men tröttnade snabbt på allt ståhej. Istället satte vi oss på en liten bar vid sidan om och tittade på folk som gick förbi.
Gösta hade berättat om en bra affär där man kan köpa billiga fotbollströjor, så jag passade på att titta efter en Elfsborgströja. Hittade ingen tyvärr, men däremot en fin thailändsk landslagströja som jag köpte för ett bra pris. Ulla skakade på huvudet och sa att jag redan har för många tröjor hemma i garderoben i Borås. Hon har rätt, men en pensionär behöver väl lite nöjen.
På vägen hem stannade vi till vid en liten marknad och köpte färsk frukt. Mango, papaya och en massa små bananer som är så mycket godare än de stora vi har hemma. Vi åt dem direkt i tuk-tuken och det rann saft överallt. Ulla skrattade och sa att vi beter oss som barn. Kanske gör vi det, men det är ju det som är så skönt – man får vara lite barn igen när man är pensionär och långt hemifrån.
Ikväll ska vi ta det riktigt lugnt. Jag har hittat en bar inte långt från hotellet som lovar att visa Allsvenskan i helgen. Hoppas de håller sitt löfte, annars får jag väl streama via mobilen igen och svära över den dåliga wifin som vanligt. Det är en evig kamp här nere. Ibland funkar det perfekt, ibland står man och svär i en halvtimme innan bilden låser sig på 0-0.
Medan jag skriver detta sitter jag på balkongen och ser solen gå ner över havet. Det är ett av de finaste ögonblicken här. Himlen blir orange och rosa, och det blir plötsligt lite svalare. Ulla sitter bredvid mig med ett glas vitt vin och läser sin bok. Hon ser nöjd ut. Det gör mig glad. Vi har haft tur som fått uppleva det här tillsammans. Många pensionärer sitter hemma och tittar ut genom fönstret på regnet i Borås. Vi gör det också ibland – men inte nu. Det blev också en god middag med grillad fisk och lime precis som jag skrev om i tidigare inlägg.
Jag tänker ofta på hur annorlunda livet blev efter pensionen. Förr sprang jag runt på jobbet, stressade med möten och deadlines. Nu är dagarna långsamma och sköna. En promenad på stranden, en god lunch, en tupplur, lite fotbollssnack och en solnedgång. Det räcker faktiskt. Visst saknar jag ibland korven med mos från korvkiosken hemma, eller en riktig svensk höst med svampplockning. Men just nu? Just nu är det svårt att klaga.
Till er som funderar på att åka hit som pensionärer: Gör det! Kom hit. Ta med er solkräm, en bra bok och ett öppet sinne. Prata med de lokala, prova maten även om den är stark, och unna er en tupplur mitt på dagen. Det är inte lathet – det är smart.
Imorgon ska vi kanske ta en båttur till någon av de små öarna runt Phuket. Gösta tipsade om en fin plats där det inte är fullt med folk. Vi får se. Ulla vill också besöka ett tempel som hon läst om. Hon har blivit lite intresserad av thailändsk kultur på sistone. Jag följer med så länge det inte blir för mycket statistik och fakta – jag är mer åt det praktiska hållet.
Tack alla som läser och kommenterar. Det värmer verkligen att höra från er där hemma. Berätta gärna hur vädret är i Borås just nu – jag gissar på regn och kanske någon enstaka plusgrad. Här är det 33 grader, klarblå himmel och havet som lockar.
Hälsningar från en varm, lite svettig och mycket nöjd Bertil (och Ulla som nickar från solstolen bredvid).
Borås väder just nu? Antagligen grått och blött.
Phuket väder? Perfekt, som vanligt.
Nu har vi varit här nere i Phuket i snart tre veckor och det börjar kännas som att vi nästan bor här på riktigt. Ulla säger att jag redan har gått över till thailändsk tid – det vill säga att jag kommer en kvart försent till allt och tar en tupplur mitt på dagen utan att skämmas. Men det är väl det som är poängen med pensionärslivet, eller hur? Inga stressiga morgonmöten, inga rapporter som ska lämnas in, bara sol, hav och en kall Singha då och då.
Igår förmiddag tog vi vår vanliga promenad längs stranden. Klockan var inte mer än halv nio, men solen stekte redan ordentligt. Havet var så stilla att det såg ut som ett stort blågrönt badkar. Inte en våg att tala om, bara s
må krusningar när en långsvansbåt gled förbi långt ute. Sanden kändes varm under fötterna redan efter några steg, och jag var glad att jag hade tagit med mina gamla Crocs. Ulla gick bredvid mig med sin stora solhatt som hon köpte på marknaden förra veckan. Hon ser ut som en riktig turist nu, men det gör ju vi allihop.
Plötsligt kommer en svensk gubbe gående emot oss med en AIK-keps på skallen. Ja, ni hörde rätt – AIK! Vi stannade upp, hälsade och började prata. Det visade sig att han heter Gösta och kommer från Solna. Han är här med sin fru Ingrid sedan en månad tillbaka och bor i ett litet lägenhetshotell lite längre ner längs stranden. Vi stod där i säkert en halvtimme och diskuterade fotboll. Gösta trodde inte mycket på Elfsborgs chanser i år, stackarn. Han sa att AIK skulle ta hem det, men det säger ju alla AIK:are. Vi skrattade gott och utbytte telefonnummer så vi kanske kan ses och titta på en match tillsammans någon kväll.
Ulla himlade med ögonen efter tio minuter och gick och satte sig i skuggan under ett palmträd med sin deckare. Hon har hört tillräckligt om svensk fotboll för ett helt liv, säger hon alltid. Men innerst inne vet jag att hon är glad att jag har någon att prata boll med. Annars pratar jag bara med henne om det, och då blir hon tokig.
Efter promenaden blev det dags för lunch. Vi provade en ny restaurang som ligger lite längre bort från de stora turiststråken, nere i en liten gränd bakom vårt hotell. Stället heter något med "Mama’s Kitchen" och ser inte mycket ut för världen – plaststolar, fladdrande fläktar i taket och en katt som springer runt mellan borden. Men maten! Herregud vad gott det var.
Jag tog en stor skål tom yum-soppa med räkor. Den var så stark att svetten lackade i pannan efter tre skedar, men det är ju så det ska vara. Ulla valde en pad thai med kyckling och var noga med att be om "mild" – hon lär sig sakta men säkert. Vi satt där i över en timme och pratade med ägarinnan, en trevlig dam i femtioårsåldern som heter Noi. Hon frågade var vi kom ifrån och när vi sa Borås log hon stort och sa "Ah, Sweden! Cold country!" Hon visade oss bilder på sina barnbarn och vi visade bilder på våra barnbarn hemma i Sverige. Det är sånt som gör resandet värt det – de här små mötena med vanliga människor.Efter lunch tog vi det lugnt en stund. Jag satte mig i skuggan på balkongen med en bok, men somnade efter tio sidor. Ulla låg och solade nere vid poolen. Hon har blivit riktigt duktig på att förhandla om priset också. Igår fick hon ner priset på en scarf med femtio baht bara genom att le sött och säga "mai pen rai". Imponerande! När jag var yngre var det alltid jag som skötte förhandlingarna, men nu har hon tagit över. Pensionärslivets fördelar, antar jag.
På eftermiddagen tog vi en tuk-tuk in till Patong för att titta lite på livet där. Det är alltid ett cirkus. Massor av människor, musik som dånar från alla håll, och lukten av grillad kyckling och avgaser som blandas på ett sätt som bara Thailand kan åstadkomma. Vi gick längs Bangla Road ett tag men tröttnade snabbt på allt ståhej. Istället satte vi oss på en liten bar vid sidan om och tittade på folk som gick förbi.
Gösta hade berättat om en bra affär där man kan köpa billiga fotbollströjor, så jag passade på att titta efter en Elfsborgströja. Hittade ingen tyvärr, men däremot en fin thailändsk landslagströja som jag köpte för ett bra pris. Ulla skakade på huvudet och sa att jag redan har för många tröjor hemma i garderoben i Borås. Hon har rätt, men en pensionär behöver väl lite nöjen.
På vägen hem stannade vi till vid en liten marknad och köpte färsk frukt. Mango, papaya och en massa små bananer som är så mycket godare än de stora vi har hemma. Vi åt dem direkt i tuk-tuken och det rann saft överallt. Ulla skrattade och sa att vi beter oss som barn. Kanske gör vi det, men det är ju det som är så skönt – man får vara lite barn igen när man är pensionär och långt hemifrån.
Ikväll ska vi ta det riktigt lugnt. Jag har hittat en bar inte långt från hotellet som lovar att visa Allsvenskan i helgen. Hoppas de håller sitt löfte, annars får jag väl streama via mobilen igen och svära över den dåliga wifin som vanligt. Det är en evig kamp här nere. Ibland funkar det perfekt, ibland står man och svär i en halvtimme innan bilden låser sig på 0-0.
Medan jag skriver detta sitter jag på balkongen och ser solen gå ner över havet. Det är ett av de finaste ögonblicken här. Himlen blir orange och rosa, och det blir plötsligt lite svalare. Ulla sitter bredvid mig med ett glas vitt vin och läser sin bok. Hon ser nöjd ut. Det gör mig glad. Vi har haft tur som fått uppleva det här tillsammans. Många pensionärer sitter hemma och tittar ut genom fönstret på regnet i Borås. Vi gör det också ibland – men inte nu. Det blev också en god middag med grillad fisk och lime precis som jag skrev om i tidigare inlägg.
Jag tänker ofta på hur annorlunda livet blev efter pensionen. Förr sprang jag runt på jobbet, stressade med möten och deadlines. Nu är dagarna långsamma och sköna. En promenad på stranden, en god lunch, en tupplur, lite fotbollssnack och en solnedgång. Det räcker faktiskt. Visst saknar jag ibland korven med mos från korvkiosken hemma, eller en riktig svensk höst med svampplockning. Men just nu? Just nu är det svårt att klaga.
Till er som funderar på att åka hit som pensionärer: Gör det! Kom hit. Ta med er solkräm, en bra bok och ett öppet sinne. Prata med de lokala, prova maten även om den är stark, och unna er en tupplur mitt på dagen. Det är inte lathet – det är smart.
Imorgon ska vi kanske ta en båttur till någon av de små öarna runt Phuket. Gösta tipsade om en fin plats där det inte är fullt med folk. Vi får se. Ulla vill också besöka ett tempel som hon läst om. Hon har blivit lite intresserad av thailändsk kultur på sistone. Jag följer med så länge det inte blir för mycket statistik och fakta – jag är mer åt det praktiska hållet.
Tack alla som läser och kommenterar. Det värmer verkligen att höra från er där hemma. Berätta gärna hur vädret är i Borås just nu – jag gissar på regn och kanske någon enstaka plusgrad. Här är det 33 grader, klarblå himmel och havet som lockar.
Hälsningar från en varm, lite svettig och mycket nöjd Bertil (och Ulla som nickar från solstolen bredvid).
Borås väder just nu? Antagligen grått och blött.
Phuket väder? Perfekt, som vanligt.
Kommentarer
Skicka en kommentar